AIK Handboll

Det blir svårt att skriva något annat än att förlusten mot Heid i söndags
känns väldigt, väldigt tung. Tittar man  lite på resultaten vi gjort i vår, så
har vi vid två tillfällen släppt in 35 mål eller mer och det var mot
Kristianstad borta, 36 mål, och Hallby borta, 35 mål. Vi har vid ett
tillfälle bara gjort 23 mål och det var mot IVH hemma. Det känns onekligen
tungt att konstatera att vi presterade som sämst i den kanske viktigaste
matchen. Vi har ändå spelat måste-matcher nästan hela våren så jag vet att
vi kan hantera det på ett bra sätt.

Vi är ganska bra med från början och det känns samlat och bra hela
uppvärmningen. Bratislav gör våra två första mål men vi hinner tidigt i
matchen både missa en straff och ett friläge på linjen. Vi får även en tidig
utvisning som Heid utnyttjar på ett bra sätt och vi hamnar i underläge
direkt.

Det känns direkt även som vi saknar lite matchtempo då vi sätter
varandra i dåliga lägen pga att passningskvaliten är alldeles för dålig.
Sett på hela matchen har vi en stor mängd tekniska fel och vi blir bland
annat redan i första halvlek avblåsta för 4 eller 5 stegfel. Heid är inte
sena att utnyttja våra misstag och straffar oss bra. Deras V6 Robert
Almstrand gör bland annat 3 mål i inledningen. Heid leder hela halvleken men
det känns mot slutet att vi ändå börjar komma lite närmare. Vi har några
anfall där vi spelar bra och då kommer vi ofta till ett bra 6M läge men
tyvärr händer det för sällan. Ofta då vi kommer till bra lägen så står även
Heids målvakt, Fredrik Östberg, i vägen. Om jag hörde rätt efter matchen så
fick han inte pris som Heids bäste spelare och det är i sådant fall en gåta
för mig. Om han var bra i första halvlek så stängde han helt i andra, ihop
med hårt arbetande försvar förvisso. En annan sak han gör riktigt bra är att
sätta igång spelet snabbt.

I halvlek står det 17 - 13 till Heid och min
känsla är att vi tagit oss in i matchen igen men jag kunde inte haft mer
fel.

Vi börjar andra halvlek med Roni i mål då Martin inte fått tag på så många
bollar. Det var dock ingen lätt uppgift då det är många kontringsmål och vi
får alldrig riktigt träff på dem i försvar. Roni har några räddningar i
början av andra men problemet är att vi kan inte omsätta dem i några
kontringar. Vi får inget tryck och det känns lite ängsligt. Då vi ställer
upp i anfallsspel börjar vi ta egna lägen och blir straffade med
kontringsmål i baken.

Läste på Heids hemsida att de gjorde 11 - 3 de första
15 minuterna i andra halvlek och då är ju ställningen 28 - 16. Det är ju de12 måls försprång, som det blir när matchen är slut. Hur ska man då förklara hur
det är möjligt att det kan ske? Svaret blir nog att det kan jag inte. Sett
över hela matchen så förlorar vi nästan kamperna på alla positioner. De gör flera
kantmål, 9M mål och kontringsmål. Jag tror att kanske den enda position vi
utnyttjar bättre än dem är från M6. Heids målvakt vinner målvaktsmatchen
klart och de spelar bättre försvar än oss.

Vi är tveksamma bakåt och hamnar
i ett mellanläge där vi inte står nere och inte får träff på dem. De få
tillfällen vi försöker, kommer vi ofta fel in i situationen och får
utvisningar emot oss. När vi inte får träff på dem så sätter vi våra
målvakter i väldigt svåra lägen. Vi uppträder även dåligt och får tidigt ett
gult kort på bänken. Jag har väldigt svårt att ta fram något vi gör bra i
matchen! Ska bli intressant att se filmen och räkna hur många tekniska fel
vi har.

Som ni nog börjar inse är jag inte särskilt nöjd med matchen eller
vårat uppträdande! Handlade det bara om att vi var dåliga? Absolut inte! Vi
mötte även ett Heid som var riktigt bra. Jag är imponerad över deras
målvakt, Fredrik Östberg, men även av deras kontringsspel och tryck
överhuvud taget. En riktigt duktig V9, även M9, i Jacob Schmidinger som ofta
drev upp bollen. Han gör 6 mål men borde även ha ett stort antal assist.
Vassa kantspelare i bland annat Robert Almstrand och Alexander Simic. I den
här matchen var de dock framförallt väldigt mycket bättre än oss som lag.

Känner att det blir en mörk, mörk och bitter blogg men jag får inte ihop det
på något annat sätt! För min del så börjar jag nu på tisdag morgon ändå
sakta, sakta släppa matchen och känslan av frustration ersätts av en enorm
revanschlust. Vi har mindre en vecka kvar av säsongen och det är en match
och det är den på söndag. Jag tänker inte släppa den här säsongen med
matchen i Heidhallen på näthinnan. Jag vill gå från den här säsongen med
söndagens match i minnet! Det går inte ens att tänka på att ta in 12 mål men
vi ska gå ut och göra en så in i h...... bättre match och det är allt jag
bryr mig om just nu. Det var lätt att ta på besvikelsen på träningen igår
måndag och det finns bara ett enda tillfälle att göra någonting åt den
känslan och det är på söndag!

Jag hoppas att alla som har tagit sig tid att läsa detta även tar sig tid
att komma ner till Solnahallen på söndag 13/4 klockan 15:00 då vi spelar vår
sista match för säsongen.!



Jepa

Inför resan var det många förväntansfulla ungdomar som hört en massa om tidigare resor och även en del som var med och spelade mot Tyskarna när dem var här förra påsken och redan skapat några kontakter. När bussen rullade in på Solnahallens parkering vid 17.00 var det inte många personer där, men ju närmare avfärd desto mer folk började strömma till och vid 18.00 när bussen skulle åka var alla på plats. Utanför bussen stod en stor skara föräldrar och vinkade av sina ungdomar som nu skulle iväg på en vecka med handboll och många äventyr. Bussen rattades som vanligt av Leffe, vår trogne chaufför på Westin buss, för jag vet inte vilken gång i raden.

Bussresan är första etappen på vägen till Zweibrücken och den är förmodligen lika mycket hatad, för att sitta i en buss i 20-22 timmar, som älskad för att man vet vad som väntar när man väl kommer fram. Väderleksrapporten hade varnat om snö- och regnoväder som skulle driva in över södra delarna av Sverige framåt kvällen, men vi hade tur och missade det värsta. Resans första stopp gjorde vi på rastplatsen Vätternleden där det serverades varmkorv i stora mängder. Det syntes redan då att många var rastlösa efter några timmar på bussen, då många hade snöbollskrig och sprang runt och busade med varandra. För att minska tristessen på bussen rullade det nästan hela tiden en film på tv-monitorerna och några hade med sig en gitarr och satt och spelade och sjöng tillsammans. Resans andra stopp var på färjan mellan Helsingborg-Helsingör och då hade klockan hunnit bli runt midnatt. Det syntes att vissa började bli trötta, men detta syntes ännu mer på nästa båtfärd mellan Rödby-Puttgarden då inte alla ens orkade av bussen. Detta var i och för sig helt förståeligt, då klockan var runt 2 mitt i natten och man suttit på en buss i 8 timmar. Det som kan vara lite jobbigt vid detta stopp är att man redan känner sig hyfsat stel och att det är runt 12 timmar till på bussen. Det gick dock bra och vi kom fram till Zweibrücken efter 21 timmar i bussen och möttes av att himlen öppnade sig och släppte lös en ordentlig hagelskur.

Normalt brukar vi bo i en byggnad som heter Festhalle, men denna renoverades i år och därför inkvarterades vi i en skola. Ungdomarna bodde i en gymnastiksal och de vuxna bodde i en aula. Som vanligt när man kommer fram var kylarna fyllda med dricka och borden fulla med diverse olika maträtter och dessa otroliga bakverk. Under hela veckan fylls kylarna på och så fort maten tar slut kommer det mer. Precis som vanligt blir vi mycket väl mottagna och omhändertagna under veckan vi är här. Fredagen bjöd inte på någon planerad aktivitet, utan man fick vila upp sig och fixa någon middag att äta. Vi var några ledare som gick till stamkrogen Gleis 3 och där fick man lära sig hur stor en tysk portion är. Antingen var det en 300g köttbit eller två schnitzlar, där en hade varit lagom. När alla sedan var tillbaka på förläggningen var det inte så lätt att få alla att gå och lägga sig, då det var mycket nytt och många var spralliga och inte kunde ligga stilla.

På lördagens schema stod det handboll. En del startade dagen med att ta ett löppass till stadshuset och sedan runt kapplöpningsbanan. Sedan var det snabb frukost och göra sig i ordning för att åka till stadens outlet med mängder av märkesklädesbutiker. Ett par timmar räckte alldeles tillräckligt, men vissa hade nog gärna stannat längre då några höll på att missa bussen tillbaka. Efter en stadig lunch på Subway, som bara låg hundra meter från skolan vi bodde på, var det dags för handboll. Först ut var P94 mot Zweibrücken. Nytt för i år var att Zweibrücken startat ett samarbete med Niederwürzbach och dessa spelare var också med på matcherna. P94 visade upp ett snabbt och rörligt anfallsspel och tog sig gång på gång igenom tyskarnas utgrupperade försvar. Det stod länge och vägde, men hela tiden till P94s fördel. Tillslut vann man relativt enkelt. Därefter var det F92s tur att spela. Det är första gången på väldigt länge som ett flicklag är med, då Zweibrücken inte själva har några flicklag. Istället hade dem ordnat motstånd från annat håll och för motståndet stod ett lag från Saarbrücken som varit helt överlägsna i regionen och dominerat totalt. Matchen hade bra tempo och det var jämnt hela vägen. Matchen blev lite sönderryckt av att gästerna från Saarbrücken fick den ena straffkastet efter det andra och när slutsignalen ljöd stod Saarbrücken som knappa vinnare. Roligt var att många av tyskarna var imponerade av våra tjejers spel, då dem inte har någon tradition på damsidan i Zweibrücken och kanske får detta dem att ändra inställning. Nästa match gick mellan P92orna. Våra egna 92or var inte så många och hade bara en avbytare på bänken medan tyskarna hade minst två fulla uppställningar. Efter en rätt ojämn kamp i första halvlek fick våra killar hjälp av några tyskar i andra och matchbilden jämnade ut sig. Tyskarna vann tillslut, men roligt var att se vilket spel de presterade. Om de hade spelat i Sverige hade de garanterat tillhört den absoluta toppen. Efter ungdomarnas matcher var det sedan dags för seniorerna att göra upp om vilka som är bäst. Vi själva ställde upp med ett manskap som bestod av 5 sexmetersspelare och 2 niometersspelare och tyskarna hade även här i stort sett två fulla lag. Det var bra tempo på matchen och vi höll hyfsat jämna steg med tyskarna, mycket tack vare att vi tryckte på snabba avkast och kontrade mycket. Detta blev dock jobbigt med endast en avbytare och i andra halvlek fick vi låna några tyskar för att klara oss igenom hela matchen. Tyvärr slutade denna match i tysk favör, men om vi inte hade haft 21 timmar på en buss dagen innan hade vi säkert kunnat vinna.

Söndagen var lite lugnare och inleddes med ett besök på äventyrsbadet Badeparadies. Perfekt att kunna ligga i bubbelpoolen, åka rutschkana och simma några längder efter gårdagens aktiviteter. Som vanligt så bygger inte tyskarna något utan att man har en pub i huset och efter några timmar i badet behövde de vuxna bättra på vätskebalansen och vad kan vara bättre än en kall tysk öl då. Till lunch blev det Subway för många igen, dem måste ha ökat omsättningen rejält under veckan vi var där. På eftermiddagen var det dags för en promenad genom staden och sedan upp i skog och mark. Vi passerade en del historiska monument från andra världskriget och nådde efter en lång promenad en stuga mitt ute i skogen. Många av tjejerna var inte särskilt nöjda med promenaden, då de hade satt på sig vita skor och vissa delar gick genom någon form av lervälling. Väl framme vid stugan bjöds det på ett klassiskt BBQ-party. Det bjöds på hur mycket mat som helst och stämningen var på topp med tyska och svenska sånger om varandra. Roligt var att man blandade sig med tyskarna så att inte alla lagen satt var för sig. Det är detta som är viktigt för att kunna fortsätta utbytet även i framtiden.

På måndagen var det åter dags för handboll och som i lördags var det ett gäng som var ute och joggade på morgonen. På handbollsplan var det P94 som spelade först. Matchbilden var ungefär densamma som i lördags, förutom att våra killar kändes bra mycket snabbare och kvickare idag. Segern var aldrig hotad efter en mycket bra inledning. Därefter spelade F92 och P92 en mixedturnering med tyskarna. Detta gjorde att de var tvungna att prata med varandra för att veta vad man skulle göra. Alla spelade tre matcher var och det var en mycket uppskattad turnering, som många ansåg som en av resans höjdpunkter. Sedan var det dags för seniorerna att spela ytterliggare en match. Manskapet var reducerat redan från början, då ett av mina dåliga knän hade gjort sig påmint efter första matchen. Vi fick dock låna in två tyskar redan från början. Det var lite lägre tempo denna match, men ändå ett bra spel. Vem som vann och vad slutresultatet blev är svårt att säga, då man fick flera mål ibland och andra glömdes bort. Enligt tavlan vann tyskarna även andra matchen. Tillbaka på förläggningen väntade kvällsaktiviteter i form av Sing-star. Det var många hårda kamper mellan svenskar och tyskar och alla hade roligt tillsammans. När det var dags att gå och lägga sig var det inte lätt att få alla att sluta spela och lämna de nya kompisarna som man lärt känna under dagen och kvällen.

Tisdagen bjöd på en heldagsutflykt till Luxemburg. Bussresan dit tog bara 1,5 timmar och sedan hade man ordnat så vi fick en svensktalande guide med oss på bussen. Hon guidade både oss och Leffe runt i Luxemburg, som är Luxemburgs huvudstad. Vi åkte runt och såg i stort sett varenda bank av de 160 som hade kontor i staden och vi såg dem inte enbart på framsidan utan ofta åkte vi runt för att kunna få se hur de såg ut bakifrån också. Vi gjorde en sväng till Kirschberg, som är stadsdelen med alla EU-byggnader och en hel uppsjö med banker... Alla dessa byggnader skulle självklart beskådas från alla möjliga håll. Vi fick även se en helt vanlig simhall, som byggdes åt Luxemburgs OS-simmare. Det var ett jättebygge som mer liknade en extremt påkostad konferensanläggning och om någon hört talas om Luxemburgs OS-simmare får den gärna berätta vilka det var. Vår guide var också så vänlig att peka ut en bussparkering. Jag vet inte om det var vi som var trötta eller om hon hade en rätt lustig tur. Mungiporna gick i alla fall högre och högre under turen. När vi sedan kom tillbaka till Tyskland och Zweibrücken på eftermiddagen var det grillning av resterna från BBQ-partyt och tillagning av Flamenkuchen, som är en variant av pizza och gräddas över öppen eld i en ugn som tillverkats av gamla ölfat.

Onsdagen var sista heldagen i Tyskland och på morgonen gjorde sig alla fina och klädde upp sig lite extra, då vi skulle iväg och träffa borgmästaren. Det var lite olika tal i stadshuset och Jepa höll ett kort anförande och lämnade över gåvorna från Solna stad. Det bjöds traditionsenligt på saltade kringlor och något att dricka. Sedan var det full fart till Niederwürzbach för att våra ungdomslag skulle spela ytterliggare några matcher. P94 avslutade veckan med storslam och vann alla sina tre matcher. P92 förlorade sin match, men fick än en gång låna lite spelare av tyskarna och möjlighet att lära känna varandra lite bättre. F92 hade ett tufft schema och skulle spela två matcher i rad. Först mötte man ett lokalt ungdomslag och sedan Niederwürzbachs damlag. Båda slutade med utklassningssegrar för våra tjejer. Efter detta var det bråttom för att hinna i tid till banketten. Tjejerna som spelade sist fick duscha på förläggningen och hade 30 minuter på sig att duscha och göra sig i ordning. Vi trodde att detta skulle vara en omöjlighet, men alla satt på bussen till banketten vid utsatt tid. På banketten bjöds det på massor av mat och en massa folk som man inte hunnit prata med tidigare under resan. Under middagen bjöds vi på ett antal tal av bl.a. Horst Grub, Mats Norman och Jan-Erik Pettersson. Det delades ut presenter och tröjan vi fick av tyskarna var mycket uppskattad. Festen fortsatte sedan på förläggningen för att sluta runt 03.00 på morgonen.

Torsdagen betydde slutet på resan och en lång hemfärd i buss. Det var som sagt dags att säga adjö och tacka för denna gång. Som vanligt blev vi mycket väl omhändertagna och nu ligger ansvaret på oss att ge tyskarna en lika minnesvärd vecka när dem kommer till Sverige påsken 2009. Efter många kramar och bytta kontaktuppgifter satte sig alla på bussen och vinkade hejdå till alla nyfunna vänner. Bussresan hem brukar vara värre eftersom man har en hel vecka bakom sig med inte allt för mycket sömn och hemma väntar vardagen igen. Resan hem gick bra om man bortser från en långtradare som hade vällt på autobahn och skapat långa köer och en nitisk tulltjänsteman i Puttgarden, som såg till att vi missade färjan med 30 sekunder och därmed inte heller hann med färjan i Helsingör. 22 timmar efter avfärden från Zweibrücken svängde vi in på parkeringen till Solnahallen och möttes av ett gäng föräldrar som var glada att äntligen få återse sina barn. Allt som allt hade vi en otroligt rolig vecka i Zweibrücken och förhoppningen är att alla ungdomar tyckte likadant och vill hjälpa till att göra detsamma för tyskarna nästa år och sedan kanske om 10 år vara med och hjälpa till när vi har nästa jubileum.

Tack alla som gjorde denna resa möjlig och hoppas att vi blir minst lika många när vi åker till Zweibrücken om två år igen.

Erik Hammarberg